10. Och jag hörde en stor röst, som sade i himmelen: Nu är vår Guds salighet, och kraft, och rike, och magt hans Christs vorden, efter våra bröders åklagare är förkastad, den dem åklagade för Gud, dag och natt.
11. Och de vunno honom för Lambsens blods skull, och för dess vittnesbörds ords skull, och de hafva icke älskat sitt lif allt intill döden.
12. Derföre, glädjens, I himlar, och de som bo i dem. Ve dem som bo på jordene, och på hafvet; ty djefvulen stiger ned till eder, och hafver en stor vrede, vetandes att han icke lång tid hafver.
13. Och då draken såg att han förkastad var på jordena, förföljde han qvinnona, som svenbarnet födt hade.
14. Och qvinnone vordo gifne två vingar, såsom af en stor örn; att hon skulle flyga uti öknena uti sitt rum, der hon födes en tid, och två tider, och en half tid, ifrån ormsens ansigte.
15. Och ormen sputade utu sin mun vatten, såsom en ström, efter qvinnona; på det han skulle fördränka henne.
16. Men jorden halp qvinnone, och upplät sin mun, och uppsvalg strömmen, som draken af sin mun utsputat hade.
17. Och draken vardt vred på qvinnona, och gick bort, att han skulle örliga med de andra af hennes säd, de som hålla Guds bud, och hafva Jesu Christi vittnesbörd. Och han stod på hafsens sand.