12. Vardt denne sagdt: Den större skall tjena dem mindre;
13. Såsom skrifvet är: Jacob älskade jag men Esau hatade jag.
14. Hvad vilje vi då säga? Är Gud orättfärdig? Bort det.
15. Ty han säger till Mosen: Hvilkom jag är nådelig, honom är jag nådelig; och öfver hvilken jag förbarmar mig, öfver honom förbarmar jag mig.
16. Så står det nu icke till någors mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhertighet.
17. Ty Skriften säger till Pharao: Dertill hafver jag uppväckt dig, att jag skall bevisa mina magt på dig; och att mitt Namn skall varda förkunnadt i all land.
18. Så förbarmar han nu sig öfver hvem han vill, och hvem han vill, förhärdar han.
19. Så må du säga till mig: Hvad skyllar han då oss? Ho kan stå emot hans vilja?
20. O menniska, ho äst du som vill träta med Gud? Icke säger det ting, som gjordt är, till sin mästare: Hvi hafver du gjort mig sådana?
21. Hafver icke en pottomakare magt att göra af en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder?
22. Derföre, då Gud ville låta se vredena, och kungöra sina magt, hafver han med stor tålsamhet lidit vredsens kar, som äro tillredd till fördömelse;
23. På det han skulle kungöra sina härlighets rikedom på barmhertighetenes kar, som han hafver tillredt till härlighet;
24. Hvilka han ock kallat hafver, nämliga oss, icke allenast af Judomen, utan ock af Hedningomen;
25. Såsom han ock säger genom Oseas: Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk; och den mig intet kär var, skall jag kalla min kära.
26. Och det skall ske, att der som hafver varit sagdt till dem: I ären icke mitt folk; der skola de varda kallade lefvandes Guds barn.