23. Och icke de allenast; utan ock vi sjelfve, som hafvom Andans förstling, suckom ock vid oss sjelfva efter barnaskapet, och väntom vår kropps förlossning.
24. Ty vi äre väl salige vordne, dock i hoppet; men hoppet, om det synes, är det icke hopp; ty huru kan man hoppas det man ser?
25. Om vi nu hoppes det vi icke sem, så vänte vi det med tålamod.
26. Sammaledes hjelper ock Anden våra skröplighet; ty vi vete icke hvad vi skolom bedja, såsom det bör sig; utan sjelfver Anden manar godt för oss, med osägeliga suckan.
27. Men han, som skådar hjertan, han vet hvad Andans sinne är; ty han manar för helgonen, efter Guds behag.
28. Men vi vete att dem, som hafva Gud kär, tjena all ting till det bästa, de som efter uppsåtet äro kallade.
29. Ty hvilka han hafver föresett, dem hafver han ock beskärt, att de skulle vara hans Sons beläte like; på det han skall vara den förstfödde ibland många bröder.
30. Men dem som han hafver beskärt, dem hafver han ock kallat; och dem han hafver kallat, dem hafver han ock gjort rättfärdiga; men dem som han hafver gjort rättfärdiga, dem hafver han ock gjort härliga.
31. Hvad vilje vi nu säga härtill? Är Gud för oss, ho kan vara emot oss?
32. Hvilken ock icke hafver skonat sin egen Son, utan gifvit honom ut för oss alla; huru skulle han icke ock gifva oss all ting med honom?
33. Hvilken vill åklaga dem som Gud hafver utkorat? Gud är den som rättfärdigar.
34. Hvilken är den som vill fördöma? Christus är den som lidit hafver döden; ja, han är ock den som uppväckt är; den ock sitter på Guds högra hand, och manar godt för oss.
35. Ho kan skilja oss ifrå Christi kärlek? Bedröfvelse, eller ångest, eller förföljelse, eller hunger, eller nakenhet, eller farlighet, eller svärd?
36. Såsom skrifvet är: För dina skull vardom vi dödade hela dagen; vi vardom hållne såsom slagtofår.