11. Om nu hans Ande, som Jesum uppväckte ifrå de döda, bor i eder, så skall ock den, som Christum uppväckte ifrå de döda, göra edor dödeliga lekamen lefvande, för sin Andas skull, som i eder bor.
12. Så äre vi nu, käre bröder, skyldige, icke köttena, att vi skole lefva efter köttet;
13. Ty om I lefven efter köttet, så skolen I dö; men om I döden köttsens gerningar med Andanom, så skolen I lefva.
14. Ty alle de som drifvas af Guds Anda, de äro Guds barn.
15. Ty I hafven icke fått träldomsens anda, åter till räddhåga; utan I hafven fått utkorada barns Anda, i hvilkom vi rope: Abba, käre Fader.
16. Den samme Anden vittnar med vår Anda, att vi äre Guds barn.
17. Äre vi nu barn, så äre vi ock arfvingar; nämliga Guds arfvingar, och Christi medarfvingar; om vi annars lidom med honom, att vi ock med honom komma mågom till härligheten.
18. Ty jag håller det så före, att denna tidsens vedermöda är icke lika emot den härlighet, som på oss uppenbaras skall.
19. Ty kreaturens högeliga åstundan väntar efter, att Guds barn skola uppenbaras;
20. Efter kreaturen äro vanskelighetene underkastade emot sin vilja; men för hans skull, som dem underkastat hafver, på en förhoppning.
21. Ty kreaturen skola ock varda fri af förgängelighetenes träldom, till Guds barnas härliga frihet.
22. Ty vi vete, att hvart och ett kreatur suckar och ängslas med oss, allt härtill.
23. Och icke de allenast; utan ock vi sjelfve, som hafvom Andans förstling, suckom ock vid oss sjelfva efter barnaskapet, och väntom vår kropps förlossning.
24. Ty vi äre väl salige vordne, dock i hoppet; men hoppet, om det synes, är det icke hopp; ty huru kan man hoppas det man ser?
25. Om vi nu hoppes det vi icke sem, så vänte vi det med tålamod.
26. Sammaledes hjelper ock Anden våra skröplighet; ty vi vete icke hvad vi skolom bedja, såsom det bör sig; utan sjelfver Anden manar godt för oss, med osägeliga suckan.