5. Är det nu så, att vår orättfärdighet prisar Guds rättfärdighet; hvad vilje vi säga? Är då Gud orättfärdig, som vredgas deröfver? Jag talar efter menniskosätt.
6. Bort det; ty huru kunde Gud då döma verldena?
7. Ty om Guds sanning vorde yppare af mine lögn, honom till pris, hvi skulle jag då ännu dömas som en syndare?
8. Och icke heldre göra, såsom vi vardom försmädde, och som någre säga, att vi skole säga: Låt oss göra ondt, på det der kommer godt af; hvilkas fördömelse är all rätt.
9. Huru är då derom? Hafve vi någon fördel för dem? Allsingen. Ty vi hafve det nu bevisat, att både Judar och Greker äro alle under synd;
10. Som skrifvet står: Den är icke till som rättfärdig är; icke en.
11. Ingen är ock den som förståndig är; ingen är som aktar Gud.
12. Alle hafva afvikit; allesamman äro onyttige vordne; ingen är som godt gör; icke till en.
13. Deras strupe är en öppen graf; deras tungor bruka de till svek; huggormaetter under deras läppar.
14. Deras mun är full med bannor och bitterhet;
15. Deras fötter snare till att utgjuta blod;
16. Förtryckelse och vedermöda i deras vägar;
17. Och fridsens väg veta de icke.
18. Guds räddhåge är icke för deras ögon.
19. Så vete vi, att allt det lagen säger, det säger hon till dem som under lagen äro; att hvar och en mun skall tillstoppas, och all verlden skall för Gudi brottslig varda;
20. Derföre, att intet kött kan af lagsens gerningar varda rättfärdigt för honom; ty af lagen känner man syndena.