17. Om nu någre af qvistarna äro afbrutne, och du, som var ett vildoljoträ, blef der inympad igen, och äst vorden delaktig af oljoträns rot och fetma;
18. Så beröm dig icke emot qvistarna. Om du berömmer dig, så bär ju icke du rotena, utan roten bär dig.
19. Så säger du då: Qvistarna äro afbrutne, på det jag skulle inympas.
20. Sant säger du; de äro afbrutne för otrones skull; men du äst ståndandes genom trona; var icke för stolt i ditt sinne, utan var i räddhåga.
21. Ty hafver Gud de naturliga qvistar icke skonat, se till, att han icke heller skonar dig.
22. Så se nu här Guds godhet och stränghet; strängheten på dem som föllo, och godheten på dig, så framt du blifver i godhetene; annars varder du ock afhuggen;
23. Och de inympas igen, om de icke blifva i otrone; ty Gud är mägtig åter inympa dem.
24. Ty äst du af ett naturligit vildoljoträ afhuggen, och förutan naturen inympad uti ett sannskyldigt oljoträ; huru mycket mer måga de, som naturlige qvistar äro, inympas uti sitt eget oljoträ?
25. Käre bröder, jag vill icke fördölja eder denna hemlighet, på det I icke skolen högmodas vid eder sjelfva, att blindheten är Israel endels vederfaren, tilldess Hedningarnas fullhet inkommen är;
26. Och så varder hele Israel salig; såsom skrifvet är: Af Zion skall den komma som fria skall, och afvända ogudaktigheten af Jacob.
27. Och detta är mitt Testament med dem, då jag borttager deras synder.
28. Efter Evangelium håller jag dem för ovänner, för edra skull; men efter utkorelsen hafver jag dem kär, för fädernas skull.
29. Ty Guds gåfvor och kallelse äro sådana, att han kan dem icke ångra.