37. Och de satte hans sak, skrifven öfver hans hufvud: Denne är Jesus, Judarnas Konung.
38. Och då vordo två röfvare korsfäste med honom, den ene på den högra sidon, och den andre på den venstra.
39. Men de, som gingo der fram, hädde honom, och riste sin hufvud;
40. Och sade: Du, som bryter ned Guds tempel, och bygger det i tre dagar upp, hjelp dig sjelf; äst du Guds Son, så stig ned af korset.
41. Sammaledes ock de öfverste Presterna, med de Skriftlärda och de äldsta, begabbade honom och sade:
42. Andra hafver han hulpit, sig sjelf kan han icke hjelpa; är han Israels Konung, så stige nu ned af korset, och vi vilje tro honom.
43. Han hafver tröst på Gud; han frälse nu honom, om han är något om honom; ty han hafver sagt: Jag är Guds Son.
44. Det samma kastade ock röfvarena honom före, som med honom korsfäste voro.
45. Och ifrå sjette timman vardt ett mörker öfver hela landet, intill nionde timman.
46. Och vid den nionde timman ropade Jesus med höga röst, och sade: Eli, Eli, Lama Sabachthani? det är: Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig?
47. Men någre, som der stodo, när de det hörde, sade de: Han åkallar Elias.
48. Och straxt lopp en af dem, och tog en svamp, och fyllde honom med ättiko, och satte den på en rö, och gaf honom dricka.
49. Men de andre sade: Håll, låt se om Elias kommer, och hjelper honom.
50. Åter ropade Jesus med höga röst, och gaf upp andan.
51. Och si, förlåten i templet remnade i tu stycker, ifrån ofvan och ned igenom; och jorden skalf, och hällebergen remnade.
52. Och grafvarna öppnades; och mång de heligas lekamen, som sofvit hade, stodo upp;
53. Och gingo ut af sina grafvar, efter hans uppståndelse, och kommo i den heliga staden, och uppenbarades mångom.