8. Ty I bortkasten Guds bud, och hållen menniskors stadgar, som är, att två krukor, och dryckekar; och mycket sådant gören I.
9. Och han sade till dem: Skönliga bortkasten I Guds bud, på det att I skolen hålla edar stadga.
10. Ty Mose hafver sagt: Ära din fader och dina moder; och: Den der bannar fader eller moder, han skall döden dö.
11. Men I sägen: En menniska må säga till fader och moder: Corban; det är sagdt: Gudi är det gifvet, som dig af mig skulle hafva kommit till nytto;
12. Och tillåten så icke, att han något gör sinom fader, eller sine moder;
13. Och gören Guds ord omintet med edar stadga, som I uppålagt hafven. Och mycket sådant gören I.
14. Och han kallade till sig allt folket, och sade till dem: Hörer mig alle, och förstår.
15. Intet går utanefter in i menniskona, det henne besmitta kan; men det som går utaf menniskone, det är det som besmittar menniskona.
16. Den der hafver öron till att höra, han höre.
17. Och då han skiljdes ifrå folket, och kom i huset, frågade hans Lärjungar honom om liknelsen.
18. Och han sade till dem: Ären I också oförståndige? Förstån I icke ännu, att allt det utanefter ingår i menniskona, det kan icke besmitta henne?
19. Ty det går icke in i hennes hjerta, utan i buken; och hafver sin naturliga utgång, der all mat med rensas.
20. Och han sade: Det utaf menniskone går, det besmittar menniskona;
21. Ty innanefter, utu menniskors hjerta, utgå onda tankar, hor, boleri, mandråp,
22. Stöld, girighet, svek, listighet, otuktighet, ondt öga, hädelse, högfärd, galenskap;
23. All denna onda stycke gå innanefter ut, och de besmitta menniskona.
24. Så stod han upp dädan, och gick in i Tyri och Sidons gränsor; och gick in uti ett hus, och ville att det ingen veta skulle; och kunde dock icke blifva fördold.
25. Ty en qvinna, hvilkens dotter hade en oren anda, straxt hon fick höra om honom, kom hon, och föll ned för hans fötter.