21. Och när de detta hörde, som honom åkomne voro, gingo de ut, och ville taga fatt på honom, och sade: Han kommer ifrå sig.
22. Men de Skriftlärde, som af Jerusalem nederkomne voro, sade: Han hafver Beelzebub, och med den öfversta djefvulen drifver han djeflar ut.
23. Då kallade han dem till sig, och sade till dem i liknelser: Huru kan en Satan den andra utdrifva?
24. Och om ett rike söndradt varder emot sig sjelft, då kan det riket icke stå;
25. Och der ett hus är söndradt emot sig sjelft, det huset kan icke blifva ståndandes.
26. Sätter nu Satan sig upp emot sig sjelf, och är söndrad, då kan han icke blifva beståndandes, utan det är då ute med honom.
27. Ingen kan infalla uti en starks hus, och taga hans hustyg bort, utan han först binder den starka; och så skinnar han hans hus.
28. Sannerliga säger jag eder: Alla synder varda menniskors barnom förlåtna; ock försmädelse, dermed de försmäda;
29. Men den der försmäder den Heliga Anda, han hafver ingen förlåtelse i evig tid, utan blifver saker till evig fördömelse.
30. Ty de sade: Han hafver den orena andan.