34. Och sade till dem: Min själ är bedröfvad allt intill döden; blifver här, och vaker.
35. Och han gick litet fram bätter, och föll ned på jordena, och bad att, om möjeligit vore, skulle den stunden undgå honom;
36. Och sade: Abba, Fader; all ting äro dig möjelig; unddrag mig denna kalken; dock icke hvad jag vill, utan hvad du vill.
37. Och han kom, och fann dem sofvande, och sade till Petrum: Simon, sofver du? Förmådde du icke vaka ena stund?
38. Vaker, och beder, att I icke kommen uti frestelse; anden är viljog, men köttet är svagt.
39. Och så gick han åter bort, och bad; och talade samma orden.
40. Och då han kom igen, fann han dem åter sofvande; ty deras ögon voro tung; och de visste icke hvad de honom svarade.
41. Och han kom tredje gången, och sade till dem: Ja, sofver nu, och hviler eder; det är nog, stunden är kommen: Si, menniskones Son varder öfverantvardad uti syndares händer.
42. Står upp, låt oss gå: Si, den mig förråder, är hardt när.