38. Och si, en man af folket ropade, och sade: Mästar, jag beder dig, se till min son; ty han är mitt enda barn.
39. Si, anden begriper honom, och straxt ropar han; och han sliter honom, så att han fradgas; och han far med nöd ifrå honom, då han honom slitit hafver.
40. Och jag bad dina Lärjungar, att de skulle utdrifva honom; och de kunde icke.
41. Då svarade Jesus, och sade: O! du otrogna och genstörtiga slägte, huru länge skall jag vara när eder, och lida eder? Haf din son hit.
42. Och vid han nu framgick, ref och slet djefvulen honom. Men Jesus näpste den orena andan, och gjorde pilten helbregda, och fick honom sinom fader igen.
43. Och alle vordo förskräckte öfver Guds härlighet. Då alle undrade på allt det han gjorde, sade han till sina Lärjungar:
44. Fatter dessa orden uti edor öron, ty det skall ske, menniskones Son varder öfverantvardad i menniskors händer.
45. Men de förstodo icke detta ordet; och det var fördoldt för dem, att de det icke kunde förstå; och de fruktade att fråga honom om det ordet.
46. Och kom ibland dem en tanke, hvilkendera skulle störst vara.
47. Då Jesus såg deras hjertas tankar, tog han ett barn, och ställde det när sig;
48. Och sade till dem: Hvilken som anammar detta barnet i mitt Namn, han anammar mig; och den mig anammar, han anammar honom, som mig sändt hafver; men den der minst är ibland eder alla, han skall vara störst.
49. Då svarade Johannes, och sade: Mästar, vi sågom en, som utdref djeflar under ditt Namn, och vi förbödom honom det; efter det han icke följer med oss.
50. Sade Jesus till honom: Förbjuder honom intet; ty den der icke emot oss är, han är med oss.
51. Och det begaf sig, då tiden fullbordad var, att han skulle hädantagen varda, vände han sitt ansigte till att fara åt Jerusalem.
52. Och han sände båd framför sig; de gingo, och kommo intill en stad, som de Samariter uti bodde, att de skulle reda för honom.