4. Då han vände igen tala, sade han till Simon: Lägg ut på djupet, och kaster edor nät ut till drägt.
5. Då svarade Simon, och sade till honom: Mästar, vi hafve arbetat hela nattena, och fått intet; men på din ord vill jag kasta ut näten.
6. Och då de det gjorde, beslöto de en mägta stor hop fiskar; och deras nät gick sönder.
7. Och de vinkade till sina stallbröder, som voro uti den andra båten, att de skulle komma och hjelpa dem. Och de kommo, och uppfyllde båda båtarna, så att de begynte sjunka.
8. Då Simon Petrus det såg, föll han till Jesu knä, sägandes: Herre, gack ut ifrå mig; ty jag är en syndig menniska.
9. Ty en förskräckelse var kommen öfver honom, och öfver alla de med honom voro, för detta fiskafängets skull, som de fått hade;
10. Sammalunda ock öfver Jacobum och Johannem, Zebedei söner, som Simons stallbröder voro. Då sade Jesus till Simon: Var icke förfärad; härefter skall du taga menniskor.
11. Och de förde båda båtarna i land, och öfvergåfvo alltsammans, och följde honom.
12. Så begaf det sig, då han var uti en stad, och si, der var en man full med spitelsko; när han fick se Jesum, föll han ned på sitt ansigte, och bad honom, sägandes: Herre, om du vill, kan du göra mig renan.
13. Då räckte han ut handena, och tog på honom, sägandes: Jag vill, var ren. Och straxt gick spitelskan bort af honom.
14. Och han böd honom, att han det för ingom säga skulle; utan gack (sade han), och visa dig Prestenom, och offra för din renselse, efter som Mose budit hafver, dem till vittnesbörd.
15. Och ryktet gick ändå vidare ut om honom, och mycket folk församlade sig, att de skulle höra honom, och blifva botade af honom ifrå deras krankheter.
16. Men han gick afsides bort i ödemarkena, och bad.
17. Och det begaf sig på en dag, då han lärde, och der voro de Phariseer och Skriftlärde sittande, som komne voro utaf alla städer i Galileen, och Judeen, och af Jerusalem; och Herrans kraft var till att göra dem helbregda.
18. Och si, någre män båro ena mennisko på en säng, hvilken borttagen var, och de sökte efter, huru de skulle komma honom in, och läggan framför honom.
19. Och då de icke funno, för folkets skull, på hvilko sidon de skulle bäst komma honom in, stego de upp på taket, och släppte honom ned genom taket, med sängen, midt för Jesum.
20. Och då han såg deras tro, sade han till honom: Menniska, dina synder varda dig förlåtna.
21. Och de Skriftlärde och Phariseer begynte tänka, sägande: Ho är denne, som talar Guds hädelse? Ho kan förlåta synder, utan Gud allena?