3. Då gick han in uti en båt, som var Simons, och bad honom, att han skulle lägga litet ut ifrå landet. Och han satte sig, och lärde folket utu båten.
4. Då han vände igen tala, sade han till Simon: Lägg ut på djupet, och kaster edor nät ut till drägt.
5. Då svarade Simon, och sade till honom: Mästar, vi hafve arbetat hela nattena, och fått intet; men på din ord vill jag kasta ut näten.
6. Och då de det gjorde, beslöto de en mägta stor hop fiskar; och deras nät gick sönder.
7. Och de vinkade till sina stallbröder, som voro uti den andra båten, att de skulle komma och hjelpa dem. Och de kommo, och uppfyllde båda båtarna, så att de begynte sjunka.
8. Då Simon Petrus det såg, föll han till Jesu knä, sägandes: Herre, gack ut ifrå mig; ty jag är en syndig menniska.
9. Ty en förskräckelse var kommen öfver honom, och öfver alla de med honom voro, för detta fiskafängets skull, som de fått hade;
10. Sammalunda ock öfver Jacobum och Johannem, Zebedei söner, som Simons stallbröder voro. Då sade Jesus till Simon: Var icke förfärad; härefter skall du taga menniskor.
11. Och de förde båda båtarna i land, och öfvergåfvo alltsammans, och följde honom.
12. Så begaf det sig, då han var uti en stad, och si, der var en man full med spitelsko; när han fick se Jesum, föll han ned på sitt ansigte, och bad honom, sägandes: Herre, om du vill, kan du göra mig renan.
13. Då räckte han ut handena, och tog på honom, sägandes: Jag vill, var ren. Och straxt gick spitelskan bort af honom.