23. Men de lade åt med stort rop, och begärade att han skulle korsfästas; och deras och de öfversta Presternas rop vardt ju mer och mer.
24. Då dömde Pilatus, att så ske skulle, som de begärade;
25. Och gaf dem lös den i fängelset satt var för upploppets och dråpets skull, den de begärat hade; men Jesum öfverantvardade han deras vilja.
26. Och då de ledde honom ut, fingo de en fatt, som het Simon af Cyrene, den der kom af markene; honom lade de korset uppå, att han skulle bära det efter Jesum.
27. Men honom följde en stor hop folk, och qvinnor, de der greto och ömkade sig öfver honom.
28. Då vände sig Jesus om till dem, och sade: I Jerusalems döttrar, gråter icke öfver mig; utan gråter öfver eder sjelfva, och öfver edor barn.
29. Ty si, de dagar varda kommande, i hvilkom de skola säga: Saliga äro de ofruktsamma, och de qveder som intet födt hafva, och de spenar som ingom hade dia gifvit.
30. Då skola de begynna säga till bergen: Faller öfver oss; och till högarna: Skyler oss.
31. Ty är detta skedt på det färska trät, hvad skall då ske på det torra?
32. Leddes der ock ut två andre ogerningsmän med honom, till att aflifvas.
33. Och då de kommo till det rummet, som kallas hufvudskallaplatsen, der korsfäste de honom, och de ogerningsmän med honom; den ena på den högra sidon, den andra på den venstra.
34. Och sade Jesus: Fader, förlåt dem det; ty de veta icke hvad de göra. Och de bytte hans kläder, kastandes lott på dem.
35. Och folket stod och såg uppå; och de öfverste, samt med dem, begabbade honom, sägande: Androm hafver han hulpit, hjelpe sig nu sjelfvom, om han är Christus, den Guds utkorade.
36. Begabbade honom ock krigsknektarna, och gingo till, och räckte ättiko till honom;
37. Sägande: Äst du Judarnas Konung, så hjelp dig sjelf.
38. Var ock en öfverskrift skrifven öfver honom, med Grekiska, Latinska och Ebreiska bokstäfver: Denne är Judarnas Konung.
39. Men en af de ogerningsmän, som upphängde voro, hädde honom, och sade: Äst du Christus, så hjelp dig sjelf och oss.