15. Och det begaf sig, att han kom igen, och hade fått riket. Då böd han kalla de tjenare till sig, som han hade fått penningarna, att han måtte veta, huru hvar och en af dem handlat hade.
16. Så kom den förste, och sade: Herre, ditt pund hafver förvärfvat tio pund.
17. Och han sade till honom: Ack! du gode tjenare, uti en liten ting hafver du varit trogen; du skall hafva magt öfver tio städer.
18. Och den andre kom, och sade: Herre, ditt pund hafver vunnit fem pund.
19. Och han sade till honom: Var ock du satter öfver fem städer.
20. Och den tredje kom, och sade: Herre, se här ditt pund, som jag hade bevarat uti en svetteduk.
21. Jag var rädder för dig; ty du äst en sträng man; du tager det upp, som du icke hafver nederlagt, och uppskär det du icke hafver sått.
22. Sade han till honom: Af din egen mun dömer jag dig, du onde tjenare; visste du att jag är en sträng man, upptager det jag intet nederlade, och uppskär det jag intet sådde;
23. Hvi fick du då icke mina penningar in i vexlobänken; att, när jag komme, måtte jag ju kraft dem igen med ocker?
24. Och han sade till dem som der stodo: Tager det pundet ifrå honom och får honom, som hafver tio pund.
25. Då sade de till honom: Herre, han hafver tio pund.
26. Ty jag säger eder, att den som hafver, honom skall varda gifvet; och den som icke hafver, honom skall ock varda ifråtaget det han hafver.
27. Dock de mina ovänner, som icke ville att jag skulle råda öfver dem, leder hit, och dräper dem här för mig.
28. Och då han detta sagt hade, gick han dädan, och reste upp åt Jerusalem.