57. Så vardt då Elisabet tiden fullbordad att hon skulle föda, och hon födde en son.
58. Och hennes grannar och fränder fingo höra, att Herren hade gjort stor barmhertighet med henne, och fröjdade sig med henne.
59. Och det begaf sig, på åttonde dagen kommo de till att omskära barnet; och kallade honom, efter hans fader, Zacharias.
60. Då svarade hans moder, och sade: Ingalunda; men han skall heta Johannes.
61. Då sade de till henne: Uti dine slägt är ingen, som hafver det namnet.
62. Så tecknade de hans fader, hvad han ville kalla honom.
63. Och han äskade ena taflo, der han uti skref, sägandes: Johannes är hans namn; och alle förundrade sig derpå.
64. Och straxt öppnades hans mun, och hans tunga; och han talade, lofvandes Gud.
65. Och stor fruktan kom öfver alla deras grannar; och ryktet om allt detta gick ut öfver alla Judiska bergsbygdena.
66. Och alle de, som det hörde, sattet i sitt hjerta, sägande: Hvad månn varda utaf detta barnet? Ty Herrans hand var med honom.
67. Och hans fader Zacharias vardt uppfylld med den Helga Anda, propheterade, och sade:
68. Lofvad vare Herren, Israels Gud; ty han hafver besökt och förlossat sitt folk;
69. Och hafver upprättat oss salighetenes horn, uti sins tjenares Davids hus;
70. Såsom han i förtiden talat hafver, genom sina helga Propheters mun;
71. Att han skulle frälsa oss ifrå våra ovänner, och utur allas deras hand, som hata oss;