29. Min Fader, som mig dem gifvit hafver, är store än alle; och ingen kan rycka dem utaf mins Faders hand.
30. Jag och Fadren ärom ett.
31. Då togo åter Judarna stenar, till att stena honom.
32. Jesus svarade dem: Jag hafver många goda gerningar bevist eder af minom Fader; för hvilka af dem stenen I mig?
33. Judarna svarade honom, och sade: För god gernings skull stene vi dig icke, utan för hädelsens skull; och att du, som äst en menniska, gör dig sjelf till Gud.
34. Jesus svarade dem: Är icke skrifvet i edor lag: Jag sade, I ären gudar?
35. Hafver han nu kallat dem gudar, till hvilka Guds ord skedde; och Skriften kan icke varda omintet;
36. Och I sägen dock till honom, som Fadren helgat hafver, och sändt i verldena: Du häder Gud; derföre, att jag säger: Jag är Guds Son?
37. Gör jag icke mins Faders gerningar, så tror mig intet.
38. Men gör jag dem, tror då gerningomen, om I icke viljen tro mig; på det I skolen förstå, och tro, att Fadren är i mig, och jag i honom.
39. Åter foro de efter att gripa honom; och han gick utu deras händer.
40. Och drog åter bort på hinsidon Jordan, till det rummet der Johannes hade först döpt; och blef der.
41. Och månge kommo till honom, och sade: Johannes gjorde intet tecken; men allt det Johannes om denna sagt hafver, är sant.