17. Fördenskull älskar Fadren mig, att jag låter mitt lif, på det jag skall åter tagat igen.
18. Ingen tager det af mig; men jag låter det af mig sjelf; jag hafver magt att låta det, och jag hafver magt taga det igen. Detta budet fick jag af minom Fader.
19. Då vardt åter en tvedrägt ibland Judarna, för detta talets skull.
20. Månge af dem sade: Han hafver djefvulen, och är ursinnig; hvi hören I honom?
21. Somlige sade: Sådana ord äro icke dens mans, som djefvulen hafver; icke kan djefvulen öppna de blindas ögon.
22. Så vardt då i Jerusalem kyrkomessa; och det var vinter.
23. Och Jesus gick i templena, i Salomos förhus.
24. Då kringhvärfde Judarna honom, och sade till honom: Huru länge förhalar du med oss? Säg oss fri, om du äst Christus.
25. Jesus svarade dem: Jag hafver sagt eder det, och I tron det icke; gerningarna, som jag gör i mins Faders Namn, de bära vittne om mig.
26. Men I tron det icke; ty I ären icke af min får, såsom jag sade eder.
27. Min får höra mina röst, och jag känner dem, och de följa mig;
28. Och jag gifver dem evinnerligit lif, och de skola icke förgås evinnerliga; ingen skall heller rycka dem utu mine hand.
29. Min Fader, som mig dem gifvit hafver, är store än alle; och ingen kan rycka dem utaf mins Faders hand.