8. En man, som tviflar, är ostadig i alla sina vägar.
9. Men en broder, som ringa är, berömme sig af sin upphöjelse;
10. Och den som rik är, af sin förnedring; ty såsom blomstret af gräset skall han förgås.
11. Solen går upp med hetta, och gräset förvissnar, och blomstret faller af, och dess sköna fägring förgås; så skall ock den rike förvissna uti sina vägar.
12. Salig är den man, som tåleliga lider frestelse; ty då han bepröfvad är, skall han ta lifsens krono, den Gud lofvat hafver dem som honom älska.
13. Ingen säge, då han frestad varder, att han af Gudi frestad varder; ty Gud frestas icke af ondt, han frestar ock ingen;
14. Utan hvar och en varder frestad, då han af sin egen begärelse dragen och lockad varder.
15. Derefter, sedan begärelsen hafver aflat, föder hon synden; men då synden är fullbordad, föder hon döden.
16. Farer icke ville, mine käre bröder.
17. All god gåfva, och all fullkomlig gåfva kommer ofvanefter, ifrå ljusens Fader; när hvilkom ingen förvandling är, eller ljus och mörkers omskiftelse.
18. Han hafver oss födt efter sin vilja, genom sanningenes ord, på det vi skulle vara förstlingen af hans kreatur.
19. Derföre, mine käre bröder, hvar och en menniska vare snar till att höra, och sen till att tala, och sen till vrede.
20. Ty mansens vrede gör icke det rätt är för Gudi.
21. Lägger fördenskull bort alla orenlighet och alla ondsko, och anammer ordet med saktmodighet, som i eder plantadt är, det edra själar kan saliga göra.
22. Men varer ordets görare, och icke allenast hörare, bedragandes eder sjelfva.
23. Ty der någor är allenast ordsens hörare, och icke görare, han är lik den man, som sitt lekamliga ansigte skådar i en spegel;
24. Ty då han sig beskådat hafver, går han derifrån, och förgäter straxt hurudana han var.