6. Om de affalla, och på nytt sig sjelfvom korsfästa Guds Son, och för spott hålla; att de skola igen förnyas till bättring.
7. Ty jorden, som indricker regnet, som ofta kommer på henne, och bär dem beqväma örter som henne bruka, hon får välsignelse af Gudi;
8. Men den törn och tistel bär, hon är odugelig, och närmast förbannelsen; hvilkens ändalykt är, att hon skall brännas.
9. Men vi förse oss, I älskelige, till eder det bättre är, och det salighetene närmer är; ändock vi så talom.
10. Ty Gud är icke orättvis, att han förgäter edra gerning och arbete i kärlekenom, som I bevisat hafven på hans Namn, då I tjenten helgonen, och ännu tjenen.
11. Men vi begäre, att hvar och en af eder den samma flit bevisar, till att hålla hoppet fast allt intill ändan;
12. Att I icke tröge blifven, utan deras efterföljare, som genom trona och långmodighet få det arf, som utlofvadt är.
13. Ty när Gud lofvade Abrahe, då han ingen större hade der han vid svärja kunde, svor han vid sig sjelf,