21. Då han sedan utkastad vardt, tog Pharaos dotter honom upp, och födde honom upp sig för en son.
22. Och vardt Moses lärd i all den visdom, som de Egyptier hade; och var mägtig i ord och gerningar.
23. Men då han vardt fyratio år gammal, kom honom i hjertat, att han ville bese sina bröder, Israels barn.
24. Och då han såg, att enom af dem skedde orätt, halp han honom, och hämnade hans skada, som orätt skedde, och slog den Egyptien.
25. Och han mente att hans bröder skulle förstå, att Gud, genom hans hand, skulle frälsa dem; men de förstodo det intet.
26. Och dagen derefter syntes han ibland dem, der de trätte tillhopa; och ville förlika dem, sägandes: I män, I ären bröder hvi gören I hvarannan orätt?
27. Men den som orätt gjorde sinom nästa, han stötte honom bort, sägandes: Ho hafver satt dig till höfvitsman och domare öfver oss?
28. Månn du vilja slå mig ihjäl, såsom du slog den Egyptien i går?
29. Då flydde Moses, för detta talets skull, och vardt en främling uti det landet Madian; der han två söner födde.
30. Och efter fyratio år syntes honom Herrans Ängel i öknene, vid det berget Sina, uti en brinnande låga, utu buskanom.
31. Då Moses det såg, förundrade han sig om den synena; men då han gick fram, och skulle skåda, skedde Herrans röst till honom:
32. Jag är dina fäders Gud, Abrahams Gud, Isaacs Gud, och Jacobs Gud. Då vardt Moses förfärad, och torde icke se dit.