31. Den hafver Gud med sina högra hand upphöjt, för en Höfding och Frälsare, till att gifva Israel bättring och syndernas förlåtelse.
32. Och vi äro honom för vittne till det vi sågom; så ock den Helge Ande, den Gud gifvit hafver dem som honom lydaktige äro.
33. Då de detta hörde, skar det dem i hjertat, och de begynte rädsla, att de måtte dräpa dem.
34. Då stod en Pharisee upp i Rådet, benämnd Gamaliel, en lagkloker, den ibland allt folket mycket afhållen var, och bad att Apostlarna skulle som snarast gå afsides ut;
35. Och sade till dem: I män af Israel, ser till hvad I gören med dessa män.
36. För dessa dagar hof Theudas sig upp, sägandes sig någon vara, honom föll en hop folk till, vid fyrahundrad; han vardt ihjälslagen, och alle de, som trodde honom, vordo förskingrade, och kommo till intet.
37. Efter honom hof Judas sig upp af Galileen, i de dagar då beskattningen skedde; han afvände mycket folk efter sig; han blef ock borto, och alle de som honom lydt hade, vordo förskingrade.
38. Och nu säger jag eder: Kommer intet vid dessa männerna, utan låter dem betämma; ty är detta råd eller verk af menniskor, så varder det väl omintet;
39. Men är det af Gudi, så kunnen I icke Slå det neder, såframt I viljen icke finnas strida emot Gud.
40. Då föllo de alle intill hans råd; och kallade Apostlarna, läto hudflänga dem, och bödo dem, att de icke skulle tala i Jesu Namn; och läto gå dem.
41. Men de gingo med fröjd ifrå Rådet, att de voro värdige lida smälek för hans Namns skull;
42. Och höllo hvar dag uppå, utan återvändo, att lära och predika Evangelium om Jesu Christo, uti templet, och i all hus.