20. Ty vi kunne icke förtiga det vi sett och hört hafve.
21. Då hotade de dem, och läto gå dem, intet finnandes huruledes de kunde pina dem, för folkets skull; ty alle prisade Gud för det som skedt var.
22. Ty mannen var öfver fyratio år, på hvilkom detta helbregda tecknet skedt var.
23. Sedan de läto dem gå, kommo de till sina, och kungjorde dem allt det de öfverste Presterna och äldste till dem sagt hade.
24. Då de det hörde, upphofvo de endrägteliga sina röst till Gud, och sade: Herre, du äst Gud, som gjort hafver himmel och jord, hafvet, och allt det som deruti är;
25. Du, som genom din tjenares Davids mun sagt hafver: Hvi hafva Hedningarna upprest sig, och folket tagit sig före det fåfängt är?
26. Jorderikes Konungar trädde tillhopa, och Förstarna församlade sig ihop, emot Herran, och emot hans Christ.
27. Sannerliga församlade sig emot din heliga Son, Jesum, den du smort hafver, både Herodes, och Pontius Pilatus, med Hedningarna och Israels folk;
28. Till att göra hvad din hand och råd tillförene beslutit hade, att ske skulle.
29. Och nu, Herre, se till deras trug, och gif dina tjenare, att de med all tröst tala din ord;