2. Och der var en man, ofärdig allt ifrå sine moders lif, som lät sig bära; den satte de hvar dag för dörrena åt templet, som het den sköna, att han skulle bedas almosa af dem som ingingo i templet.
3. Då han fick se Petrum och Johannem, att de ville gå in i templet, bad han dem om almoso.
4. Då såg Petrus på honom, med Johanne, och sade: Se på oss.
5. Då såg han på dem, förhoppandes att han skulle något få af dem.
6. Då sade Petrus: Silfver och guld hafver jag icke; men det jag hafver, det gifver jag dig: I Jesu Christi Nazareni Namn, statt upp, och gack;
7. Och tog honom vid högra handena, och reste honom upp; och straxt vordo hans fötter och ben stadig.
8. Han sprang upp, och stod, och gick, och följde dem in i templet; gick och sprang hit och dit, prisandes Gud.
9. Då fick allt folket se honom, att han gick och lofvade Gud;
10. Och kände honom, att han var den samme, som plägade sitta efter almoso, vid, den sköna dörrena för templet; och vordo fulle med undersamhet och förskräckelse öfver det honom vederfaret var.
11. Då nu denne mannen, som ofärdig varit hade, och helbregda gjord var, höll sig intill Petrum och Johannem, lopp allt folket till dem i förhuset, som kallas Salomons, och förundrade sig.
12. Då Petrus, det såg, svarade han till folket: I män af Israel, hvi undren I häruppå? Eller hvi sen I på oss, lika visst som vi af vår egen kraft eller förtjenst hade det åstadkommit, att denne hafver fått sin gång?