1. Då nu Festus var kommen i landet, for han efter tre dagar upp ifrå Cesareen till Jerusalem.
2. Då kommo den öfverste Presten och de ypperste af Judarna till honom emot Paulum, och förmanade honom;
3. Och bådo om ynnest emot honom, att han ville kalla honom till Jerusalem; och de satte försåt för honom, till att dräpa honom i vägen.
4. Då svarade Festus, att Paulus skulle väl förvaras i Cesareen; men innan en kort tid ville han draga dit igen.
5. De som nu kunna ibland eder (sade han), komme ditned med oss, och klage då på honom, om de hafva något emot honom.
6. Och sedan han hade töfvat der när dem mer än i tio dagar, for han ned till Cesareen; och dagen derefter satt han för rätta, och lät Paulum komma fram.
7. Då han framkommen var, stodo de Judar kringom honom, som af Jerusalem nederkomne voro; och båro mång och svår klagomål före emot Paulum, som de icke bevisa kunde.
8. Och han försvarade sig, att han intet brutit hade, hvarken emot Judalagen, eller emot templet, eller emot Kejsaren.
9. Då ville Festus göra Judomen till vilja, och svarade Paulo, och sade: Vill du fara upp till Jerusalem, och der härom stå till rätta för mig?
10. Sade Paulus: Jag står för Kejsarerätt, och der bör mig dömas; Judomen hafver jag ingen orätt gjort, såsom du ock sjelfver bäst vetst.
11. Men hafver jag någrom gjort skada, eller något det döden värdt är begått, då vedersakar jag icke dö. Är det ock intet sådant, som de åklaga mig före, kan ingen gifva mig dem så bort; jag skjuter mig till Kejsaren.
12. Då hade Festus samtal med Rådet, och svarade: Till Kejsaren hafver du skjutit dig; till Kejsaren skall du ock fara.
13. Och då någre dagar voro framlidne, foro Konung Agrippa och Bernice ned till Cesareen, och skulle helsa Festum.
14. Och medan de dvaldes der i många dagar, förtäljde Festus Konungenom Pauli sak, sägandes: Felix hafver låtit här efter sig en man fången;
15. Om hvilken, då jag kom till Jerusalem, underviste mig de öfverste Presterna, och Judarnas äldste, begärandes dom emot honom.
16. Och jag svarade dem: Det är icke de Romerskas sed bortgifva några mennisko till att förgöras, förr än den, som anklagad varder, hafver åklagarena jemte sig, och får rum till att försvara sig i sakene;