17. Och detta vardt allom vetterligit, både Judom och Grekom, som bodde i Epheso; och en räddhåge föll öfver dem alla, och Herrans Jesu Namn vardt storliga prisadt.
18. Och månge af dem, som trodde, kommo och bekände, och förkunnade hvad de uträttat hade.
19. Men månge af dem, som förvetna konster brukat hade, båro fram böckerna, och brände upp i hvars mans åsyn; och då deras värde räknadt vardt, vardt det funnet till femtiotusend penningar.
20. Så fast växte då Herrans ord, och kom till magt.
21. Då detta skedt var, satte Paulus sig fore i Andanom att fara genom Macedonien och Achaja till Jerusalem, sägandes: När jag hafver varit der, måste jag ock se Rom.
22. Då sände han till Macedonien två af dem som honom tjente, nämliga Timotheum och Erastum; men sjelf blef han qvar till en tid i Asien.
23. På den tiden vardt icke litet buller om den vägen.
24. Ty det var en guldsmed, benämnd Demetrius, som gjorde silftempel till Diana, der de en stor vinning af hade, som det handtverk brukade;
25. Hvilka han tillhopakallade, och de der slikt arbete plägade bruka, och sade: I män, I veten, att vi hafve vår näring af detta handtverket;
26. Och I sen och hören, att denne Paulus hafver bedragit, ej allenast i Epheso, utan sånär i hela Asien, och förvändt mycket folk, sägandes, att det är icke gudar, som göras med menniskohänder.
27. Och varder icke allenast gällandes den delen af vårt handtverk, att det nederläggs; utan jemväl ock att den stora gudinnones Diane tempel varder för intet hållet; och måtte då ske, att hennes härlighet af kommer, den dock hela Asien och hela verlden dyrkar.
28. När de detta hörde, vordo de fulle med vrede, och ropade: Stor är de Ephesiers Diana.
29. Och i hela staden vardt ett upplopp; och de föllo hasteliga till, alle med ett mod, in på skådoplatsen, och togo fatt på Gajus och Aristarchus, som voro af Macedonien, och af Pauli sällskap.
30. Och Paulus ville gångit in i hopen, till folket; då ville Lärjungarna det icke tillstädja.
31. Sände ock någre af de Öfversta i Asien, som hans vänner voro, till honom, och bådo att han icke skulle gifva sig in på platsen.
32. Och andre ropade annat; ty menigheten var förbistrad; och mesta delen visste icke, för hvad sak de voro församlade.