43. Då folket var åtskildt, följde Paulum och Barnabam månge Judar och gudfruktige Proselyter; till hvilka de talade, och rädde dem, att de skulle blifva stadige i Guds nåd.
44. Men på nästa Sabbathen derefter församlade sig så när hele staden, till att höra Guds ord.
45. Och när Judarna sågo folket, vordo de fulle med nit, och sade tvärtemot det som Paulus sade, emotsägandes och talandes hädelse.
46. Då togo Paulus och Barnabas tröst till sig, och sade: Eder borde man först säga Guds ord; men efter det I drifven det ifrån eder, och hållen eder ovärdiga till evinnerligit lif, si, så vilje vi vända oss till Hedningarna.
47. Ty Herren hafver så budit oss: Jag hafver satt dig Hedningomen för ett Ljus, att du skall vara salighet intill jordenen ända.
48. Och Hedningarna hörde detta med glädje, och prisade Herrans ord; och trodde så månge, som beskärde voro till evinnerligit lif.
49. Och Herrans ord vardt utspridt öfver alla den ängden.
50. Men Judarna togo till att egga gudeliga och ärliga qvinnor, och de öfversta i staden; och uppväckte förföljelse emot Paulum och Barnabam, och drefvo dem utu sina landsändar.
51. Men de skuddade stoftet af sina fötter på dem, och kommo till Iconien. Och Lärjungarna vordo uppfyllde med fröjd och den Helga Anda.