12. Och då han besinnade sig, kom han till Marie hus, som var Johannis moder, den ock kallades Marcus; och der voro månge församlade, och bådo.
13. Då Petrus klappade på porten, gick en piga ut att höra ho der var, benämnd Rode.
14. Och då hon kände Petri röst, lät hon icke upp porten, för glädjes skull; utan lopp in, och bådade dem att Petrus stod för porten.
15. Då sade de till henne: Du äst icke vid din sinne. Då stod hon fast derpå, att det var så. Då sade de: Hans Ängel äret.
16. Men Petrus höll uppå att klappa. När de då uppläto, fingo de se honom, och förundrade sig.
17. Då tecknade han dem med handene, att de skulle tiga; och förtäljde dem, huru Herren hade frälst honom utu fängelset; och han sade: Görer Jacobo och bröderna båd härom. Sedan gick han derut, och drog bort på en annan stad.
18. Men då dager vardt, var icke litet bekymmer ibland krigsknektarna, hvad af Petro skulle vordit.
19. Och Herodes hade båd efter honom, och fann honom icke; ty lät han ransaka vakterna, och hafva dem bort; och for ned af Judeen till Cesareen, och dvaldes der.
20. Och Herodes var illa tillfrids med dem af Tyro och Sidon. Men de kommo endrägteliga till honom, och talade vid Blastum, som Konungens kamererare var, och begärade frid; ty deras landsände hade sin näring af Konungens land.
21. Då bestämde Herodes en dag, och klädde sig uti Konungslig kläder, och satte sig på domstolen, och hade ett tal till dem;
22. Och folket ropade: Guds röst är detta, och icke menniskors.
23. Och straxt slog honom Herrans Ängel, derföre att han icke gaf Gudi ärona; och han vardt uppfräten af matkar, och gaf upp andan.
24. Men Guds ord växte och förökades.
25. Men Barnabas och Paulus foro igen till Jerusalem, och fingo den undsättning ifrå sig; och togo med sig Johannes, som ock kallades Marcus.