1. Men jag hafver det betänkt med mig sjelf, att jag icke åter med ångest vill komma till eder.
2. Ty om jag bedröfvar eder, ho är då den som fröjdar mig, utan den som varder af mig bedröfvad?
3. Och detsamma hafver jag skrifvit eder, att, när jag komme till eder, jag icke skulle få sorg af dem, der jag heldre skulle få glädje af; efter jag hafver den tröst till eder alla, att min fröjd är allas edra fröjd.
4. Ty jag skref eder till uti stor bedröfvelse och hjertans ångest, med många tårar; icke på det I skullen bedröfvas, utan på det I skullen förstå den kärlek, som jag enkannerliga hafver till eder.
5. Hvar nu någor hafver bedröfvelse åstadkommit, den hafver icke bedröfvat mig, utan endels; på det jag icke skall betunga eder alla.
6. Men det är nog, att den samme af mångom så straffad är;
7. Så att I nu dess mer tvärtemot skolen öfverse med honom, och hugsvala honom, på det han icke skall uppsluken varda uti för mycken bedröfvelse.
8. Derföre förmanar jag eder, att I bevisen honom kärlek.