2. Ty den som talar med tungomål, han talar icke menniskom, utan Gudi; ty ingen hörer dertill, utan han talar hemligit i Andanom.
3. Men den som propheterar, han talar menniskomen till förbättring, och till förmanelse, och till tröst.
4. Den som talar med tungomål, han förbättrar sig sjelf; men den som propheterar, han förbättrar församlingen.
5. Jag ville väl, att I alle tala kunden med tungomål; men mycket heldre, att I propheteraden; ty den som propheterar han är större än den som med tungomål talar; utan han det uttyder, på det församlingen får någon förbättring.
6. Men nu, käre bröder, om jag komme till eder, och talade med tungomål, hvad vore jag eder nyttig? Utan jag talar med eder, antingen med uppenbarelse, eller med förstånd, eller med prophetia, eller med läro?
7. Hafver sig dock så med de ting, som ljud göra ifrå sig, och dock intet lif hafva, såsom en pipa eller en harpa; då de icke gifva åtskiljeligit ljud ifrå sig, huru kan man veta, hvad pipadt eller harpadt är?
8. Så ock, om en basun gifver en ovissa röst, ho gör sig då redo till strids?
9. Så ock I, om I talen med tungomål, och icke talen det som förstås kan, huru skall man veta hvad taladt är? ty I talen i vädret.
10. Så mångahanda slag är på rösterna i verldene, och ingen af dem är otydelig.
11. När jag nu icke vet uttydningen på rösten, blifver jag honom, som talar, Barbarisk; och den, som talar, blifver för mig Barbarisk.
12. Sammalunda ock I, medan I faren efter andeliga gåfvor, vinnlägger eder om församlingens bästa, att I nog hafven.
13. Derföre, den som talar med tungomål, han bedje, att han må ock kunna det uttyda.
14. När jag nu beder med tungone, så beder min ande; men mitt sinne är utan frukt.
15. Huru skall det då gå till? Nämliga så: Jag skall bedja i andanom; jag skall ock bedja med sinnet; jag skall sjunga i andanom; jag skall ock sjunga med sinnet.