19. Om nu alle lemmar vore en lem, hvar blefve då lekamen?
20. Men nu äro lemmarna månge, och lekamen är en.
21. Ögat kan icke säga till handen: Jag behöfver dig intet; eller hufvudet till fötterna: Jag behöfver eder intet;
22. Utan mycket mer de kroppsens lemmar, som synas svagast vara, äro oss mest af nöden.
23. Och de vi hålle blygeliga vara, dem lägge vi mästa äron uppå; och de oss snöpliga synas, dem pryde vi aldramest.
24. Ty de, som dägeliga äro, behöfva intet; men Gud hafver så tillhopamängt lekamenen, och de lemmar, som något fattades, dess mer prydelse tillagt;
25. På det i lekamenen skall ingen skiljaktighet vara; utan alle lemmar skola den ene för den andra ens omsorg hafva.