15. När nu foten ville säga: Jag är icke hand, derföre är jag icke af lekamenom; skulle han fördenskull icke vara af lekamenom?
16. Och om örat ville säga: Jag är icke öga, derföre är jag icke af lekamenom; skulle det fördenskull icke vara af lekamenom?
17. Om hele lekamen vore öga, hvar blefve då hörslen? Vore han aller hörsel, hvar blefve lukten?
18. Men nu hafver Gud satt lemmarna hvar för sig särdeles uti lekamen, såsom han ville.
19. Om nu alle lemmar vore en lem, hvar blefve då lekamen?
20. Men nu äro lemmarna månge, och lekamen är en.
21. Ögat kan icke säga till handen: Jag behöfver dig intet; eller hufvudet till fötterna: Jag behöfver eder intet;
22. Utan mycket mer de kroppsens lemmar, som synas svagast vara, äro oss mest af nöden.
23. Och de vi hålle blygeliga vara, dem lägge vi mästa äron uppå; och de oss snöpliga synas, dem pryde vi aldramest.
24. Ty de, som dägeliga äro, behöfva intet; men Gud hafver så tillhopamängt lekamenen, och de lemmar, som något fattades, dess mer prydelse tillagt;
25. På det i lekamenen skall ingen skiljaktighet vara; utan alle lemmar skola den ene för den andra ens omsorg hafva.
26. Och om en lem lider något, så lida alle lemmarna med; och om en lem varder härliga hållen, så fröjda sig alle lemmarna med.