5. Men en qvinna, som beder eller propheterar med ohöljdt hufvud, hon skämmer sitt hufvud; ty det vore icke annars, än som hon vore rakad.
6. Vill hon icke hölja sig, så skare ock håret med af; nu, efter det står illa att henne är håret afskoret, eller afrakadt, så hölje sig.
7. Men mannen skall icke hölja sitt hufvud; ty han är Guds beläte och ära; men qvinnan är mansens ära.
8. Ty mannen är icke af qvinnone; utan qvinnan af mannenom.
9. Och mannen är icke skapad för qvinnones skull; utan qvinnan för mansens skull.
10. Derföre skall qvinnan hafva ena magt på hufvudet, för Änglarnas skull.
11. Dock är hvarken mannen utan qvinnone, eller qvinnan utan mannen, i Herranom.
12. Ty såsom qvinnan är af mannenom, så är ock mannen genom qvinnona; men alltsammans af Gudi.
13. Dömer vid eder sjelfva, om det är dägeligit, att en qvinna beder Gud ohöljd?
14. Eller lärer icke naturen eder det, att enom man är vanheder, om han hafver långt hår;
15. Men qvinnone är ära, att hon hafver långt hår? Håret är henne gifvet till att skyla sig med.
16. Är det ock någor ibland eder, den i detta ärendet enträten är, han vete, att vi hafve icke den seden; och icke Guds församlingar heller.
17. Men detta måste jag befalla: Jag kan icke prisa, att I tillhopakommen, icke till förbättring, utan till förvärring.