7. Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste.
8. Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte.
9. Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal.
10. Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort.
11. Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet?
12. Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda.
13. Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig.
14. Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar.
15. Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve.
16. Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom.
17. Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.