1. En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte.
2. Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet;
3. Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.
4. Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt.
5. Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar;
6. Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas.
7. Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste.
8. Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte.