19. Ty Herren är vår sköld, och den Helige i Israel är vår Konung.
20. På den tiden talade du i en syn till dina heliga, och sade: Jag hafver uppväckt en hjelta, den hjelpa skall; jag hafver upphöjt en utkoradan utu folket.
21. Jag hafver funnit min tjenare David; jag hafver smort honom med mina helga oljo.
22. Min hand uppehåller honom, och min arm skall styrka honom.
23. Fienderna skola icke vara honom öfvermägtige, och de orättfärdige skola icke förtrycka honom;
24. Utan jag skall slå hans ovänner för honom, och de honom hata, vill jag plåga.
25. Men min sanning och nåd skall när honom vara; och hans horn skall i mitt Namn upphöjdt varda.
26. Jag skall sätta hans hand uti hafvet, och hans högra hand uti älfverna.
27. Han skall kalla mig alltså: Du äst min fader, min Gud och tröst, den mig hjelper.
28. Och jag skall göra honom till första sonen, den aldrahögsta ibland Konungarna på jordene.
29. Jag vill behålla honom mina nåd evinnerliga, och mitt förbund skall honom fast blifva.
30. Jag skall gifva honom en evig säd, och hans stol uppehålla, så länge himmelen varar.
31. Men om hans barn min lag öfvergifva, och i minom rättom icke vandra;
32. Om de mina stadgar ohelga, och min bud icke hålla;
33. Så vill jag hemsöka deras synd med ris, och deras missgerningar med plågor.
34. Men mina nåd vill jag icke vända ifrå honom, och icke låta mina sanning fela.
35. Jag vill icke ohelga mitt förbund, och icke ogildt göra hvad af minom mun utgånget är.