50. Då han lät sina vrede gå, och icke skonade deras själom för dödenom, och lät deras boskap dö af pestilentie.
51. Då han i Egypten allt förstfödt slog, de första arfvingar i Hams hyddom;
52. Och lät sitt folk utdraga såsom får, och förde dem såsom en hjord i öknene.
53. Och han ledde dem säkra, så att de intet fruktade sig; men deras fiendar öfvertäckte hafvet;
54. Och lät dem komma i sina helga gränsor, till detta berg, hvilket hans högra hand förvärfvat hafver;
55. Och fördref för dem folk, och lät dem utskifta arfvet, och lät Israels slägter bo i deras hyddom.
56. Men de försökte och förtörnade Gud, den Högsta, och höllo intet hans vittnesbörd;
57. Och föllo tillbaka, och föraktade all ting, såsom deras fäder; och höllo intet, såsom en lös båge;
58. Och förtörnade honom med sina höjder, och rette honom med sina afgudar;
59. Och då Gud det hörde, vardt han upptänd, och förkastade Israel svårliga;
60. Så att han lät fara sina boning i Silo, den hyddo, der han ibland menniskor bodde;
61. Och gaf deras magt uti fängelse, och deras härlighet uti fiendans händer;
62. Och öfvergaf sitt folk för svärd, och var upptänd emot sitt arf.
63. Deras unga män förtärde elden, och deras jungfrur måste ogifta blifva.