32. Men öfver allt detta syndade de ännu mer, och trodde intet uppå hans under.
33. Derföre lät han dem dö bort, så att de intet fingo, och måste i deras lifsdagar plågade varda.
34. När han drap dem, sökte de honom, och vände sig bittida till Gud;
35. Och tänkte, att Gud är deras tröst, och Gud den Högste deras förlösare;
36. Och skrymtade för honom med deras mun, och lögo för honom med deras tungo.
37. Men deras hjerta var icke fast intill honom, och höllo sig icke troliga intill hans förbund.
38. Men han var barmhertig, och förlät missgerningarna, och förgjorde dem icke; och afvände ofta sina vrede, och lät icke alla sina vrede gå.
39. Ty han tänkte att de äro kött; ett väder, som bortfar, och kommer intet igen.
40. De förtörnade honom ganska ofta i öknene, och bekymrade honom i ödemarkene.
41. De försökte Gud framgent, och rette den Heliga i Israel.
42. De tänkte intet uppå hans hand, den dagen då han förlöste dem ifrå fienderna;
43. Såsom han sina tecken gjort hade uti Egypten, och sina under i det landet Zoan.