6. Uppå dig hafver jag förlåtit mig, allt ifrå moderlifvet; du hafver dragit mig utu mine moders lif; min berömmelse är alltid af dig.
7. Jag är för mångom ett vidunder; men du äst min starka tröst.
8. Låt min mun full vara af ditt lof och pris dagliga dags.
9. Förkasta mig icke uti min ålderdom; öfvergif mig icke, när jag svag varder.
10. Ty mine fiender tala emot mig, och de som efter mina själ vakta, de rådslå tillhopa;
11. Och säga: Gud hafver öfvergifvit honom; jager efter, och griper honom; ty der är ingen hjelpare.
12. Gud, var icke långt borto ifrå mig; min Gud, skynda dig till att hjelpa mig.
13. Skämme sig och förgås, de som emot mine själ äro; varde med skam och hån öfvertäckte, de som mitt värsta söka.
14. Men jag vill alltid bida, och vill alltid föröka ditt lof.