Gamla Testamentet

Nya Testamentet

Psaltaren 69:2-17 Karl XII 1873 (SK73)

2. Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ.

3. Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig.

4. Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud.

5. De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade.

6. Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda.

7. Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.

8. Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd.

9. Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom.

10. Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.

11. Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill.

12. Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.

13. De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig.

14. Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp.

15. Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten;

16. Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig.

17. Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;

Läs fullständig kapitel Psaltaren 69