3. Gud, du som oss bortdrifvit och förstrött hafver, och vast vred, trösta oss igen.
4. Du, som jordena hafver berört och remna låtit, hela hennes refvor, den så förfallen är.
5. Ty du hafver bevist dino folke ett hårdt ting; du hafver gifvit oss en dryck vin, att vi omkullfalla måste.
6. Men du hafver dock gifvit ett tecken dem som dig frukta; hvilket de uppreste, att de skulle säkre vara. Sela.
7. På det dine vänner skola förlöste varda; så hjelp nu med dine högra hand, och hör oss.
8. Gud talar i sinom helgedom, dess gläder jag mig; och vill dela Sichem, och afmäta Succoths dal.
9. Gilead är min, min är Manasse; Ephraim är mins hufvuds magt; Juda är min Förste.
10. Moab är mitt tvättekar; mina skor sträcker jag utöfver Edom; Philistea fägnar mig.
11. Ho vill föra mig uti en fast stad? Ho leder mig intill Edom?
12. Skall icke du göra det, Gud, som oss bortdrifver; och icke utdrager, Gud, med vår här? Skaffa oss bistånd i nödene; ty menniskors hjelp är fåfäng. Med Gudi vilje vi mägtig ting göra; han skall underträda våra fiendar.