Gamla Testamentet

Nya Testamentet

Psaltaren 35:8-21 Karl XII 1873 (SK73)

8. Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen.

9. Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp.

10. All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare.

11. Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är.

12. De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade.

13. Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat.

14. Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder.

15. Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp.

16. Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig.

17. Herre, huru länge vill du se häruppå? Fräls dock mina själ ifrå deras buller, och mina ensamma ifrå de unga lejon.

18. Jag vill tacka dig uti den stora församlingene, och ibland mycket folk vill jag prisa dig.

19. Låt dem icke glädja sig öfver mig, som mig utan skäl fiender äro; eller begabba med ögonen, som utan skuld hata mig.

20. Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landena;

21. Och gapa med sin mun vidt upp emot mig, och säga: Så, så, det se vi gerna.

Läs fullständig kapitel Psaltaren 35