7. Ty de hafva utan sak ställt mig sin nät till förderf, och hafva utan skuld grafvit mine själ en grop.
8. Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen.
9. Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp.
10. All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare.
11. Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är.
12. De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade.
13. Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat.
14. Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder.
15. Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp.
16. Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig.