8. Jag fröjdar mig, och är glad öfver dina godhet; att du anser mitt elände, och känner mina själ i nödene.
9. Och du öfvergifver mig icke uti fiendans händer; du sätter mina fötter uppå vidt rum.
10. Herre, var mig nådelig, ty mig är ångest; mitt ansigte är förfallet för sorgs skull, dertill min själ och min buk.
11. Ty mitt lefvande är förtärdt vordet af bedröfvelse, och mine år af suckande; min kraft är igenom mina missgerning förfallen, och min ben äro försmäktade.
12. Det går mig så illa, att jag är en stor försmädelse vorden minom grannom, och en styggelse minom kändom; de som mig se på gatone, de fly för mig.
13. Jag är förgäten af hjertat, såsom en döder; jag är vorden såsom ett sönderslaget kärile.
14. Ty månge försmäda mig illa, så att hvar man skyr vid mig; de rådslå med hvarannan om mig, och akta taga mig lifvet bort.
15. Men jag, Herre, hoppas uppå dig, och säger: Du äst min Gud.
16. Min tid står i dina händer; hjelp mig utu mina fiendars hand, och ifrå dem som mig förfölja.
17. Låt ditt ansigte lysa öfver din tjenare; hjelp mig genom dina godhet.
18. Herre, låt mig icke till skam varda, ty jag åkallar dig; de ogudaktige varde till skam, och tystade i helvete.
19. Tystne de falske munnar, som tala emot den rättfärdiga hårdeliga, högmodiga och hånliga.
20. Huru stor är din godhet, den du dem, som dig frukta, bevarat hafver; och bevisar dem, som trösta uppå dig, inför menniskors barn!
21. Du förgömmer dem hemliga när dig för hvars mans trug; du förskyler dem i hyddone för de trätosamma tungor.
22. Lofvad vare Herren, att han mig en underlig godhet bevisat hafver, i enom fastom stad.
23. Ty jag sade i mine häpenhet: Jag är bortdrifven ifrå dine ögon; likväl hörde du mine böns röst, då jag till dig ropade.
24. Älsker Herran, alle hans helige. Herren bevarar de trogna, och vedergäller dem rikeliga, som högmod öfva. Varer tröste och oförfärade, alle I, som Herran förbiden.