6. Uti dina händer befaller jag min anda; du hafver mig förlöst, Herre, du trofaste Gud.
7. Jag hatar dem som hålla uppå lösaktiga läro; men jag hoppas till Herran.
8. Jag fröjdar mig, och är glad öfver dina godhet; att du anser mitt elände, och känner mina själ i nödene.
9. Och du öfvergifver mig icke uti fiendans händer; du sätter mina fötter uppå vidt rum.
10. Herre, var mig nådelig, ty mig är ångest; mitt ansigte är förfallet för sorgs skull, dertill min själ och min buk.
11. Ty mitt lefvande är förtärdt vordet af bedröfvelse, och mine år af suckande; min kraft är igenom mina missgerning förfallen, och min ben äro försmäktade.
12. Det går mig så illa, att jag är en stor försmädelse vorden minom grannom, och en styggelse minom kändom; de som mig se på gatone, de fly för mig.
13. Jag är förgäten af hjertat, såsom en döder; jag är vorden såsom ett sönderslaget kärile.
14. Ty månge försmäda mig illa, så att hvar man skyr vid mig; de rådslå med hvarannan om mig, och akta taga mig lifvet bort.
15. Men jag, Herre, hoppas uppå dig, och säger: Du äst min Gud.