9. Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom.
10. Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg.
11. På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif.
12. Var icke långt ifrå mig; ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare.
13. Store stutar hafva belagt mig; fete oxar hafva omhvärft mig.
14. De uppgapa med sin mun emot mig, såsom ett glupande och rytande lejon.
15. Jag är utgjuten såsom vatten; all min ben hafva skiljts åt; mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält vax.
16. Mina krafter äro borttorkade, såsom ett stycke af en potto; och min tunga lådar vid min gom, och du lägger mig uti dödsens stoft.
17. Ty hundar hafva kringhvärft mig, och de ondas rote hafver ställt sig omkring mig; mina händer och fötter hafva de genomborrat.
18. Jag måtte tälja all min ben; men de skåda och se sin lust på mig.
19. De byta min kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad.
20. Men du, Herre, var icke fjerran; min starkhet, skynda dig till att hjelpa mig.
21. Fria mina själ ifrå svärdet, mina ensamma ifrå hundarna.
22. Hjelp mig utu lejonens mun, och fria mig ifrån enhörningarna.
23. Jag vill predika ditt Namn minom brödrom; jag vill prisa dig i församlingene.
24. Lofver Herran, I som frukten honom; honom äre all Jacobs säd, och honom vörde all Israels säd.
25. Ty han hafver icke föraktat eller försmått dens fattiga eländhet; och icke förskylt sitt ansigte för honom; och då han ropade till honom, hörde han det.