71. Det är mig ljuft att du hafver späkt mig, att jag må lära dina rätter.
72. Dins muns lag är mig täckare, än mång tusend stycke guld och silfver.
73. Din hand hafver gjort och beredt mig; undervisa mig, att jag må lära din bud.
74. De som dig frukta, de se mig, och glädja sig; ty jag hoppas uppå din ord.
75. Herre, jag vet att dina domar äro rätte, och du hafver troliga späkt mig.
76. Din nåd vare min tröst, såsom du dinom tjenare lofvat hafver.
77. Låt mig vederfaras dina barmhertighet, att jag må lefva; ty jag hafver lust till din lag.
78. Ack! att de stolte måtte komma på skam, som mig med lögn nedertrycka; men jag talar om dina befallningar.
79. Ack! att de måtte hålla sig till mig, som dig frukta, och känna din vittnesbörd.
80. Mitt hjerta blifve rättsinnigt i dinom rättom, att jag icke på skam kommer.
81. Min själ trängtar efter dina salighet; jag hoppas uppå ditt ord.
82. Min ögon trängta efter ditt ord, och säga: När vill du trösta mig?
83. Ty jag är såsom en lägel i rök; dina rätter förgäter jag icke.
84. Huru länge skall din tjenare bida? När vill du dom hålla öfver mina förföljare?
85. De stolte grafva mig gropar, hvilka intet äro efter din lag.