3. Och de han utu landen tillsammanhemtat hafver, ifrån östan, ifrå vestan, ifrå nordan, och ifrå hafvet;
4. De der vilse gingo i öknene, der ingen väg var, och funno ingen stad, der de bo kunde;
5. Hungroge och törstige, och deras själ försmäktade.
6. Och de ropade till Herran i deras nöd, och han frälste dem utu deras ångest;
7. Och förde dem en rättan väg, att de gingo till den stad, der de bo kunde.
8. De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;
9. Att han mättar den törstiga själen, och fyller den hungroga själen med god ting;
10. De der sitta måste i mörker och dödsens skugga, fångne i tvång och i jern.
11. Derföre, att de Guds bud ohörsamme varit hade, och dens Högstas lag försmädat hade;
12. Derföre måste deras hjerta med olycka plågadt varda; så att de omkull lågo, och ingen halp dem.
13. Och de ropade till Herran i deras nöd, och han halp dem utu deras ångest;
14. Och förde dem utu mörkret och dödsens skugga, och slet deras band sönder.
15. De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;
16. Att han sönderbryter kopparportar, och sönderslår jernbommar.
17. De galne vordo plågade för deras öfverträdelses skull, och för deras synders skull.
18. De vämjade vid all mat, och vordo dödsjuke.
19. Och de ropade till Herran i deras nöd, och han halp dem utu deras ångest.