6. Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
7. Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
8. Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
9. Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
10. Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
11. Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
12. När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
13. Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
14. Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
15. Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
16. Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.
17. Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.
18. De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.
19. Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.
20. Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;
21. De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
22. Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
23. Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.