21. De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
22. Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
23. Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
24. Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
25. Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
26. Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
27. Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
28. Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.
29. Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.
30. Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.
31. Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.
32. Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.
33. Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.
34. Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.
35. Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.